Natten mot måndag.
- Hur länge har han sovit?
- 2 månader..
- Han kan ju inte varit så drogpåverkad att han sovit i 2 månader?
- Jo, men nu måste vi gå ner i källaren och väcka honom.
Vi öppnar en stor tung källardörr och börjar gå ner för den smala spiraltrappan. Det luktar unket, gammalt och instängt. Väl nere möts vi av ett stort rum som är avlångt, som en korridor med väldigt högt tak. Väggarna är av betong och i taket sitter det flera rör som sträcker sig som en labyrint ända längst bort i rummet, och där finns det en gammal, sliten madrass och på den ligger en människa invirad i ett täcke och sover.
Vi går igenom den långa korridoren, jag och min vän som jag har med mig. Vi sparkar lite på madrassen och säger högt "Nu får du vakna, du har sovit i flera månader!"
Personen på madrassen vaknar med ett ryck och kollar lite sömndrucket på oss, tar ett ordentligt tag om täcket och drar det över huvudet och fortsätter snarka vidare där under.
"Vad är det där för fläckar?"
"Vadå fläckar, vart?"
"Ja men i taket, det är en massa fläckar där"
Vi klättar upp på en stege och inspekterar taket, det sitter en massa täcken i olika färger över hela taket, som att någon klätt taket i tyg och på dom här täckena var den en massa fläckar.
"Det är blodfläckar!?"
Vi tar ner ett täcke och börjar vika upp det, hela täcket är fyllt av blod och när jag vänder mig mot min vän så har hon förflyttat sig till mitten av rummet och står med sänkt huvud och tittar på mig.
Hon står där och bara stirrar på mig, hennes hår är stripigt och hon har ett trasigt vitt nattlinne på sig. Fötterna är smutsiga och hennes röst börjar ändras avsevärt. Hela hennes ansikte förvrängs och jag känner hur jag blir stel av skräck, hon bara står och stirrar på mig och jag förstår att hon medvetet lurat ner mig i källaren. (om ni sett The Ring, så kan ni jämföra henne med Samara och hon tjejen i The Grudge)
Jag öppnar mina händer och låter täcket falla till marken och börjar springa mot trappen, lamporna släcks och jag ser knappt någonting. Paniken kommer över mig som en tsunamivåg, jag springer allt vad benen orkar och jag nästan hör henne flåsa bakom mig.
Väl framme vid slutet av trappen, så är där inte en dörr längre utan flera stycken. Jag öppnar en, och det är bara ett förvaringsutrymme, samma sak med alla de andra dörrarna jag öppnar. Jag kommer inte ut, jag är fast! Jag känner hur hon kommer närmre mig, jag ser en dörr som skiljer sig något från de andra och rycker upp den och möts av ännu en trappa.
Detta pågår ganska länge, öppnar dörrar och springer upp för nya trappor. Helt plötsligt är jag längst upp, jag är inte jagad längre men det finns ingenstans att ta vägen. Det finns inga fler trappor, och det finns inga fler dörrar. Jag har tagit fel utväg, jag måste gå ner igen. Men jag är inte ensam, bredvid mig står en liten pojke på 2 år, som jag måste skydda....
Det här är alltså en kort förklaring på min dröm som jag hade inatt, den här drömmen är så lindrig jämfört med alla andra så den har inte påverkat mig speciellt mycket. Men ni kanske förstår, att mina drömmar har en ganska stor betydelse i min vardag, vissa nätter vågar jag knappt sova, för att jag är rädd för mina drömmar.
Det värsta är, att jag kommer ihåg precis allting. Alla känslor, alla tankar, alla dofter, alla människor precis ALLT. Det har jag alltid gjort, enda sen jag var liten... Welcome to my world...
