solstrands.blogg.se

Det här är en fortsättning på historien om varför jag fick ta bort min häst Sanviella. Del 1 kan ni ser längre ned på sidan eller klicka er in på kategorin "Mitt Hästliv".

 

Klockan 8 på morgonen den 16e Augusti 2008 rullade vi med transport mot Sollefteå, för att hämta min alldeles egna häst. Jag satt med ett konstant leende på läpparna och det kändes som att vi aldrig kom fram någon gång. Hon som vi skulle hämta hästen hos, alltså den nu förra ägaren rekommenderade oss att ta med handskar, och linor och ett gott tålamod då Villa tydligen skulle vara lite stökig att lasta.

 

När vi kom fram så var Villa redan klar för att åka, så vi backa upp transporten och skulle börja försöka få på henne på transporten. Såklart så provade vi utan linor första gången och hon gick helt otroligt nog rakt in i transporten, Villa ställde sig lite långt fram och när tjejen som ledde in henne skulle backa Villa så var inte bakbommen på så då backade hon ut hela vägen. Men hon gick så snällt på igen.

 

Vi sa hejdå till den förra ägaren och påbörjade våran resa hem tillbaka till njurunda, som hästägare. Villa stod super snällt i transporten men vi stannade till i Viksjö och kollade till henne endå. Jag kommer ihåg att jag var så stolt när vi öppnade upp dörren till transporten och världens finaste häst tittade ut, det stod massor av folk utanför affären och tittade på MIN häst, jag gick på moln hela den dagen. 

 

Första året stallade vi upp Villa på en gård i Ovansjö då jag hade en kompis som hade sin häst där med. Även om jag hade haft en foderponny innan så var det skönt att ha lite stöd från en hästvan person när allt var så nytt med Villa. Hela detta året gick mest ut på att skapa ett band mellan oss, Villa var väldigt huvudskygg och hade mest blivit skogsriden det senaste året. Hon var utbildad LA/LA och vi köpte henne som läromästare till mig, för att jag skulle ha en häst att börja tävla på. Men så blev det inte riktigt.

 

Efter ca. ett år så flyttade vi Villa till ett stall en liten bit bort, då det inte funkade i det gamla stallet. Det var det bästa som vi hade kunnat gjort, Villa blev en mycket gladare häst och hon hade ännu mer hästkompisar. Jag trivdes super bra och det var riktigt kul att åka till stallet, vilket gjorde att jag och Villa fick ett ännu starkare band till varandra.

 

Även på ridfronten så utvecklades vi ständigt tillsammans, min ridning blev bättre och Villa starkare. I Februari 2011 så hade vi gått från att galoppera i 130 km/h med huvudet i himlen och sänkt rygg till att göra klockrena fattningar från skritt och påbörjat galoppombyten, Villa var starkt och orkade trampa under sig riktigt och bära sig, hennes steg var lättare och rundare och hela hästen var mycket finare, även psykiskt så var hon en annan häst. Vi hade även börjat hoppa en hel del här, enstaka hinder på 115-120cm (vilket var högt för mig då) och jag skulle anmäla oss till våran första tävling. Efter så mycket blod, svett och tårar så var vi äntligen där vi så länge längtat efter att vara, redo för att visa upp oss på tävlingsbanorna.

 

Men.. 2 veckor innan tävlingen så misstänkte jag att Villa var halt. Hon kändes inte som hon brukade, men trots att det inte syndes någon hälta så ringde vi ut veterinär då min magkänsla sa att något var fel. Så väl kände jag min häst, och det visade sig en hälta på höger bak samt vänster bak.. Och här började alla problemen att komma...