solstrands.blogg.se

 

Vi hade våran första tävling i sikte, den som vi tränat och kämpat så hårt för att komma till. Men 2 veckor innan start så kom den första hältan. Veterinär konstaterade hälta båda bak och Villa sattes in på en Metacam kur och vila. 2 veckor efter var det återbesök på kliniken, fortfarande halt. Reagerade både högt och lågt på böjprov båda bak och blev sprutad.

 

Boxvila, sjukhage och ingen ridning på 3 veckor. Dessa 3 veckorna var fruktansvärt långa, jag var ute och gick med Villa för att hon blev så deprimerad av att stå i liten hage, bara vandrare runt, runt, runt.

 

3 veckor senare, återbesök. Ingen hälta och jag var överlycklig, men det väntade en lång igångsättningsperiod. Flera veckor bara skrittarbete och sedan börja trava lite på rakt spår, böjt spår, galopp på rakt spår, galopp på böjt spår, började hoppa igen och sedan var träningarna igång. Jag var nogrannare än aldrig förr med att stretcha, linda ben, känna igenom kroppen hennes efter minsta lilla väme eller svullnad, värmde upp ordentligt varje ridpass och skrittade av länge.

 

Jag trodde allt var bra, men efter cirka 4 månader helt igångsatt så kom hältan igen. Veterinär konstaterade hälta höger bak, haltfri vänsterbak men fortfarande nästan 3 gradigt halt på högerbak. Det kom som över en natt... Metacam kur och sprutad igen, både knä och kota. 3 veckors vila med bara promenader, boxvila, sjukhage och sedan återbesök igen. Ingen förbättring, jag var helt förstörd.. In på röntgen på ATG där det visade sig en lite pålagring högerbak som enligt veterinär inte behövde vara orsaken till hältan.

 

Behandlad igen och samma sak en gång till, boxvila, sjukhage och 3 veckor promenad. Men denna gång behövde jag inte åka in på återbesök efter 3 veckor utan fick själv börja sätta igång henne när hon kändes fräsch, jag skrittade i nästan 7 veckor innan jag ens vågade fundera på att börja trava. Detta var på sommaren och Villa gick på bete, jag hade inte hjärta att ställa henne i en sjukhage när alla andra hästar gick och mumsade gräs och njöt av sommaren. Hon busade rätt mycket i hagen, men jag kunde inte ta ifrån henne detta efter en så lång tid med klinikbesök och vila.

 

När jag hade travat henne i 2 veckor så åkte vi in till veterinär på eget bevåg för att se om hon var fräsh, och det var hon! Efter att ha tagit första galoppen med henne så bestämde jag mig för att försöka sälja henne som promenad häst, Villa hade gett mig 3-4 underbara år och nu var det dags för någon annan att få lära sig av henne. Hon kunde inte ta mig dit jag ville, och jag tänkte leta efter en yngre häst. Jag la ut Villa på annons, och en trevlig kvinna ringde. Jag var ärlig och sa som det var (såklart) att Villa hade haft problem med sina bakben men att hon nu var friskförklarad, men hon skulle aldrig hålla som någon träningshäst, utan en skogsmulle och sällskapshäst. 

Denna kvinnan var beredd att åka 40 mil för att titta på henne och vi bestämde att hon skulle komma på en lördag och träffa Villa, på fredagen så bestämde jag mig för att besiktiga Villa då jag ville vara säker på att hon var helt bra, jag hade en dålig magkänsla, även om hon inte visade någon hälta. Men jag kände det på mig.

 

Veterinär kom ut på fredagen och besiktningen skulle ske i ridhuset på gården, innan jag började longera så frågade veterinären mig; Om Villa inte är fräsch i sina ben nu. Vad vill du göra då? Jag kunde knappt tro att dessa orden kom från min mun, men jag sa att om Villa inte går igenom besiktningen och visar minsta tecken på hälta. Så vill jag att hon får somna in. Det känns inte rättvist mot henne längre. Jag vet att det kommer en dag då man måste göra det som är bäst för hästen, det är ansvaret man har som djurägare. Man ska aldrig låta djuret lida för sin egen egoism, att man inte vill vara utan dom.

 

Jag släppte ut Villa på longeringsvolten med ett bultande hjärta, jag såg redan första stegen att hon var halt,

fram!? och bak, hon såg så stel och.. gammal ut.. Mitt hjärta slog volter, jag slutade att longera och det gjordes böjprov. Halt på vänster fram och högerbak. Villa hade ALDRIG varit halt fram och jag hade varit så noga med att longera henne minst en gång i veckan för att kunna upptäcka några rörelsestörningar.

 

Det var precis som att villa sa; Nu orkar jag inte mer, jag har så ont. Veterinären kryssade i rutan "Oridbar" på journalen, och papperet skulle skickas in till försäkringsbolaget. Veterinären åkte, och pappa åkte för att jag insisterade på att jag klarade mig själv, när alla åkt och jag var ensam med Villa, så kom tårarna. Jag grät, och grät och grät och det fanns inget som kunde stoppa känslorna av tomhet och sorg. Jag såg på Villa, och hon stod där lika glad som alltid med spetsade öron och traskade med glada steg tillbaka mot stallet.

 

4 veckor senare var ett datum satt, ett datum för villa att få lämna livet på jorden och slippa ha ont. Jag pysslade extra mycket med Villa dessa veckorna och tog en promenad med henne varje dag, jag tog även en sista galopp med henne på ängen bortanför stallet. Jag ville få flyga fram i frihet med henne en sista gång, både jag och Villa njöt som aldrig förr.

 

Den stora dagen för oss att säga hejdå var i början på Juni 2012. Tidigt på morgonen så släppte jag ut Villa i hagen med sin kompis, en stor beteshage där hon fick busa med Ramses och vara unghäst igen, hon visade inga som helst tecken på hälta, vilket gjorde mig både glad och ledsen samtidigt. Alla hennes saker var packade och boxen ursopad.

 

Jag spenderade den sista tiden med henne i hagen, och när jag skulle säga hejdå så ville hon inte komma. Hon hade fullt upp att busa med sin unghästkompis och galoppera runt mig och se lycklig ut. Jag försökte få stopp på henne flera gånger och var nära på att ge upp, jag tänkte för mig själv; snälla älskade häst, snälla stanna nu så vi får säga hejdå på riktigt. Och hon stannade, och lät mig komma fram till henne. För första gången på 4 år, så la hon sin mjuka mule på min axel och bara stod där, Villa var en dam med väldigt stort självförtroende och var definitivt ingen häst som ville stå och mysa, men idag var hon det. Tårarna rann nerför mina kinder, och hela världen stannade. Det fanns bara hon, och jag. Vi stod så länge, bara jag och Villa och rädslan jag kände för att vända ryggen mot henne och gå, och veta att det var sista gången jag såg henne.

 

Jag klarade inte av att vara med när hon fick somna in, hon hade trygga personer som var med med henne ända till slutet. Jag ville minnas henne levande, frisk och glad. Det skulle som sagt, vara mina sista minnen av Villa. Och dom ville jag bevara hela och rena. Jag lämnade stallet, och efter 1 timme så fick jag ett sms: Nu har Villa somnat in, allt gick stilla och lugnt och Villa var inte rädd eller orolig <3 Nu sover hon i frid.

 

Enda sen den dagen, så har det funnits en kall och mörk tomhet inom mig som vägrar ge sig av. Även efter 1 år, så känns det overkligt att jag aldrig kommer att få se dig igen. Men du lever alltid kvar i våra hjärtan, alla vi som kände dig och visste vilken fantastisk häst hon var.