solstrands.blogg.se

Vilka hade ni valt av dessa två? Är tänkt att jag ska ha dom som vardagsridbyxor.

 

Animo Nisha: Sitter sinnesjukt snyggt på och man får dösnygg stjärt i dom ;) Antingen denna färgen i duvblått, eller "Latte" som går lite åt mörkbeige. Cirka 2000:-

 

Vi hade våran första tävling i sikte, den som vi tränat och kämpat så hårt för att komma till. Men 2 veckor innan start så kom den första hältan. Veterinär konstaterade hälta båda bak och Villa sattes in på en Metacam kur och vila. 2 veckor efter var det återbesök på kliniken, fortfarande halt. Reagerade både högt och lågt på böjprov båda bak och blev sprutad.

 

Boxvila, sjukhage och ingen ridning på 3 veckor. Dessa 3 veckorna var fruktansvärt långa, jag var ute och gick med Villa för att hon blev så deprimerad av att stå i liten hage, bara vandrare runt, runt, runt.

 

3 veckor senare, återbesök. Ingen hälta och jag var överlycklig, men det väntade en lång igångsättningsperiod. Flera veckor bara skrittarbete och sedan börja trava lite på rakt spår, böjt spår, galopp på rakt spår, galopp på böjt spår, började hoppa igen och sedan var träningarna igång. Jag var nogrannare än aldrig förr med att stretcha, linda ben, känna igenom kroppen hennes efter minsta lilla väme eller svullnad, värmde upp ordentligt varje ridpass och skrittade av länge.

 

Jag trodde allt var bra, men efter cirka 4 månader helt igångsatt så kom hältan igen. Veterinär konstaterade hälta höger bak, haltfri vänsterbak men fortfarande nästan 3 gradigt halt på högerbak. Det kom som över en natt... Metacam kur och sprutad igen, både knä och kota. 3 veckors vila med bara promenader, boxvila, sjukhage och sedan återbesök igen. Ingen förbättring, jag var helt förstörd.. In på röntgen på ATG där det visade sig en lite pålagring högerbak som enligt veterinär inte behövde vara orsaken till hältan.

 

Behandlad igen och samma sak en gång till, boxvila, sjukhage och 3 veckor promenad. Men denna gång behövde jag inte åka in på återbesök efter 3 veckor utan fick själv börja sätta igång henne när hon kändes fräsch, jag skrittade i nästan 7 veckor innan jag ens vågade fundera på att börja trava. Detta var på sommaren och Villa gick på bete, jag hade inte hjärta att ställa henne i en sjukhage när alla andra hästar gick och mumsade gräs och njöt av sommaren. Hon busade rätt mycket i hagen, men jag kunde inte ta ifrån henne detta efter en så lång tid med klinikbesök och vila.

 

När jag hade travat henne i 2 veckor så åkte vi in till veterinär på eget bevåg för att se om hon var fräsh, och det var hon! Efter att ha tagit första galoppen med henne så bestämde jag mig för att försöka sälja henne som promenad häst, Villa hade gett mig 3-4 underbara år och nu var det dags för någon annan att få lära sig av henne. Hon kunde inte ta mig dit jag ville, och jag tänkte leta efter en yngre häst. Jag la ut Villa på annons, och en trevlig kvinna ringde. Jag var ärlig och sa som det var (såklart) att Villa hade haft problem med sina bakben men att hon nu var friskförklarad, men hon skulle aldrig hålla som någon träningshäst, utan en skogsmulle och sällskapshäst. 

Denna kvinnan var beredd att åka 40 mil för att titta på henne och vi bestämde att hon skulle komma på en lördag och träffa Villa, på fredagen så bestämde jag mig för att besiktiga Villa då jag ville vara säker på att hon var helt bra, jag hade en dålig magkänsla, även om hon inte visade någon hälta. Men jag kände det på mig.

 

Veterinär kom ut på fredagen och besiktningen skulle ske i ridhuset på gården, innan jag började longera så frågade veterinären mig; Om Villa inte är fräsch i sina ben nu. Vad vill du göra då? Jag kunde knappt tro att dessa orden kom från min mun, men jag sa att om Villa inte går igenom besiktningen och visar minsta tecken på hälta. Så vill jag att hon får somna in. Det känns inte rättvist mot henne längre. Jag vet att det kommer en dag då man måste göra det som är bäst för hästen, det är ansvaret man har som djurägare. Man ska aldrig låta djuret lida för sin egen egoism, att man inte vill vara utan dom.

 

Jag släppte ut Villa på longeringsvolten med ett bultande hjärta, jag såg redan första stegen att hon var halt,

fram!? och bak, hon såg så stel och.. gammal ut.. Mitt hjärta slog volter, jag slutade att longera och det gjordes böjprov. Halt på vänster fram och högerbak. Villa hade ALDRIG varit halt fram och jag hade varit så noga med att longera henne minst en gång i veckan för att kunna upptäcka några rörelsestörningar.

 

Det var precis som att villa sa; Nu orkar jag inte mer, jag har så ont. Veterinären kryssade i rutan "Oridbar" på journalen, och papperet skulle skickas in till försäkringsbolaget. Veterinären åkte, och pappa åkte för att jag insisterade på att jag klarade mig själv, när alla åkt och jag var ensam med Villa, så kom tårarna. Jag grät, och grät och grät och det fanns inget som kunde stoppa känslorna av tomhet och sorg. Jag såg på Villa, och hon stod där lika glad som alltid med spetsade öron och traskade med glada steg tillbaka mot stallet.

 

4 veckor senare var ett datum satt, ett datum för villa att få lämna livet på jorden och slippa ha ont. Jag pysslade extra mycket med Villa dessa veckorna och tog en promenad med henne varje dag, jag tog även en sista galopp med henne på ängen bortanför stallet. Jag ville få flyga fram i frihet med henne en sista gång, både jag och Villa njöt som aldrig förr.

 

Den stora dagen för oss att säga hejdå var i början på Juni 2012. Tidigt på morgonen så släppte jag ut Villa i hagen med sin kompis, en stor beteshage där hon fick busa med Ramses och vara unghäst igen, hon visade inga som helst tecken på hälta, vilket gjorde mig både glad och ledsen samtidigt. Alla hennes saker var packade och boxen ursopad.

 

Jag spenderade den sista tiden med henne i hagen, och när jag skulle säga hejdå så ville hon inte komma. Hon hade fullt upp att busa med sin unghästkompis och galoppera runt mig och se lycklig ut. Jag försökte få stopp på henne flera gånger och var nära på att ge upp, jag tänkte för mig själv; snälla älskade häst, snälla stanna nu så vi får säga hejdå på riktigt. Och hon stannade, och lät mig komma fram till henne. För första gången på 4 år, så la hon sin mjuka mule på min axel och bara stod där, Villa var en dam med väldigt stort självförtroende och var definitivt ingen häst som ville stå och mysa, men idag var hon det. Tårarna rann nerför mina kinder, och hela världen stannade. Det fanns bara hon, och jag. Vi stod så länge, bara jag och Villa och rädslan jag kände för att vända ryggen mot henne och gå, och veta att det var sista gången jag såg henne.

 

Jag klarade inte av att vara med när hon fick somna in, hon hade trygga personer som var med med henne ända till slutet. Jag ville minnas henne levande, frisk och glad. Det skulle som sagt, vara mina sista minnen av Villa. Och dom ville jag bevara hela och rena. Jag lämnade stallet, och efter 1 timme så fick jag ett sms: Nu har Villa somnat in, allt gick stilla och lugnt och Villa var inte rädd eller orolig <3 Nu sover hon i frid.

 

Enda sen den dagen, så har det funnits en kall och mörk tomhet inom mig som vägrar ge sig av. Även efter 1 år, så känns det overkligt att jag aldrig kommer att få se dig igen. Men du lever alltid kvar i våra hjärtan, alla vi som kände dig och visste vilken fantastisk häst hon var.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så här blev resultat på stövlarna! Snörena räckte precis, blev faktiskt väldigt bra för jag vill ha snören så korta som möjligt så dom inte sticker ut för mycket när man dragit åt.

 

Rengjorde dom med läderrengöringen som jag fick i samma paket och den var faktiskt bra, jag hade ingen svamp att göra rent med så jag använde en mikrofiberduk och det funkade kanon. Passade även på att ge mina dressyrstövlar lite kärlek också! Nästa gång ska jag dock försöka komma ihåg att ta bilderna mot en vit vägg, det blir lite rörigt med så mycket i bakgrunden.

 

Det här är en fortsättning på historien om varför jag fick ta bort min häst Sanviella. Del 1 kan ni ser längre ned på sidan eller klicka er in på kategorin "Mitt Hästliv".

 

Klockan 8 på morgonen den 16e Augusti 2008 rullade vi med transport mot Sollefteå, för att hämta min alldeles egna häst. Jag satt med ett konstant leende på läpparna och det kändes som att vi aldrig kom fram någon gång. Hon som vi skulle hämta hästen hos, alltså den nu förra ägaren rekommenderade oss att ta med handskar, och linor och ett gott tålamod då Villa tydligen skulle vara lite stökig att lasta.

 

När vi kom fram så var Villa redan klar för att åka, så vi backa upp transporten och skulle börja försöka få på henne på transporten. Såklart så provade vi utan linor första gången och hon gick helt otroligt nog rakt in i transporten, Villa ställde sig lite långt fram och när tjejen som ledde in henne skulle backa Villa så var inte bakbommen på så då backade hon ut hela vägen. Men hon gick så snällt på igen.

 

Vi sa hejdå till den förra ägaren och påbörjade våran resa hem tillbaka till njurunda, som hästägare. Villa stod super snällt i transporten men vi stannade till i Viksjö och kollade till henne endå. Jag kommer ihåg att jag var så stolt när vi öppnade upp dörren till transporten och världens finaste häst tittade ut, det stod massor av folk utanför affären och tittade på MIN häst, jag gick på moln hela den dagen. 

 

Första året stallade vi upp Villa på en gård i Ovansjö då jag hade en kompis som hade sin häst där med. Även om jag hade haft en foderponny innan så var det skönt att ha lite stöd från en hästvan person när allt var så nytt med Villa. Hela detta året gick mest ut på att skapa ett band mellan oss, Villa var väldigt huvudskygg och hade mest blivit skogsriden det senaste året. Hon var utbildad LA/LA och vi köpte henne som läromästare till mig, för att jag skulle ha en häst att börja tävla på. Men så blev det inte riktigt.

 

Efter ca. ett år så flyttade vi Villa till ett stall en liten bit bort, då det inte funkade i det gamla stallet. Det var det bästa som vi hade kunnat gjort, Villa blev en mycket gladare häst och hon hade ännu mer hästkompisar. Jag trivdes super bra och det var riktigt kul att åka till stallet, vilket gjorde att jag och Villa fick ett ännu starkare band till varandra.

 

Även på ridfronten så utvecklades vi ständigt tillsammans, min ridning blev bättre och Villa starkare. I Februari 2011 så hade vi gått från att galoppera i 130 km/h med huvudet i himlen och sänkt rygg till att göra klockrena fattningar från skritt och påbörjat galoppombyten, Villa var starkt och orkade trampa under sig riktigt och bära sig, hennes steg var lättare och rundare och hela hästen var mycket finare, även psykiskt så var hon en annan häst. Vi hade även börjat hoppa en hel del här, enstaka hinder på 115-120cm (vilket var högt för mig då) och jag skulle anmäla oss till våran första tävling. Efter så mycket blod, svett och tårar så var vi äntligen där vi så länge längtat efter att vara, redo för att visa upp oss på tävlingsbanorna.

 

Men.. 2 veckor innan tävlingen så misstänkte jag att Villa var halt. Hon kändes inte som hon brukade, men trots att det inte syndes någon hälta så ringde vi ut veterinär då min magkänsla sa att något var fel. Så väl kände jag min häst, och det visade sig en hälta på höger bak samt vänster bak.. Och här började alla problemen att komma...

 

Många av er läste/följde min förra blogg (hästblogg) myvilbur. Och som ni sett och vet så avslutades den

bloggen för cirka ett år sedan då jag blev tvungen att ta bort min häst. Då hela min blogg handlade om henne och vårat liv tillsammans så såg jag inte anledning till att fortsätta skriva vidare på den bloggen.

 

Jag avslutade aldrig historien om varför jag fick ta bort min älskade häst på min förra blogg, så därför tänkte jag berätta det här istället. Detta kommer bli ett långt inlägg, men för er som är intresserade så kan det vara en fin historia. Speciellt för er som följt mig och Villa och våran utveckling. Jag kommer dela upp det i flera inlägg, annars blir det väldigt mycket läsning.

 

Enjoy!

När jag flyttade hem från Järvsö -08 (ni som känner mig vet varför jag bodde där) så hade jag med mig ett "slutbetyg" i 9:an. Pappa hade lovat mig en häst om jag fixade skolan och i Juli den sommaren så hittade jag Sanviella på en annons på blocket.

 

Jag bad mamma ringa men hon fick inget svar trots hon ringde i flera dagar, och sedan försvann annonsen. Jag blev förkrossad, jag skulle få min första egna häst och den var Villa jag skulle ha, ingen annan. Jag slutade kolla på hästannonser men av en slump någon vecka senare så gick jag in på blocket och då var annonsen upplagd igen. Jag sprang ner för trappen i 130km/h och i princip tryckte upp telefonen i ansiktet på mamma och sa "skynda dig att ringa!, hästen är ute på annons igen!".

 

Mamma fick svar, och det bestämdes tid för provridning. En vecka senare åkte vi ner till Sollefteå för att provrida. Bilden jag hade sett på blocket var på en helt brun häst utan tecken, men bilden var tagen på Villas högra sida och hennes fina bläs går snett neråt på vänstra sidan (vilket jag såklart inte visste då). När jag skulle hämta henne i hagen så kom det en brun häst utan tecken travandes mot mig och jag trodde det var Villa, men efter den hästen kom en liten söt brun häst med vit bläs och osäkra ögon, som inte ville varken hälsa eller bli fångad av mig som hon inte kände. Detta skulle bli min häst.

 

Jag var fast, direkt när jag såg henne. Hon var lite orolig över att vara själv inne och när pappa skulle gosa med hennes mule så skrek hon efter sig kompis ute i hagen, rakt i pappas öra, men jag tror att han gillade henne skarpt endå. Jag provred och det gick inte direkt super bra, men jag visste att jag ville ha henne. Allt kändes så rätt med Villa. Och det tyckte ägaren med.

 

Anledningen till att annonsen försvann var för att det hade kommit en tjej och provridit, som säkert var duktigare på att rida än jag , men ägaren tyckte inte att Villa och den tjejen passade riktigt ihop så hon nekade köpet. Hon såg att jag och Villa tyckte om varandra och vi skrev på köpekontraktet. Nu var det bara att vänta på besiktningen.

 

2 veckor senare fick vi svaret att Villa gått igenom besiktningen U.A och att vi skulle bestämma dag då vi skulle komma och hämta henne. Den 16 Augusti, kl 8 på morgonen rullade bilen med transport mot Sollefteå och jag skulle få min första egna häst. Det var tur att jag hade öron, annars hade mitt leende gått runt hela huvudet. Jag var den lyckligaste tjejen på jorden.....