solstrands.blogg.se

Det finns så mycket ord, så mycket tankar, så många olika sätt att förklara hur jag känner och vad som händer inne i mig, inne i det djupaste av mig. Men jag vill inte berätta, jag vill hålla det hemligt även fast det är så uppenbart, för när jag inte pratar om ångesten, så finns den inte..

 

Jag är svag, nedbryten, kastad till lejonen som i detta fallet är ångesten. Vissa dagar känner jag mig stark, som att jag äger min ångest, som att jag är opåverkbar. Och andra dagar så svag, så liten och rädd.

 

Mina krafter är nästan slut, jag orkar knappt kämpa emot längre, men samtidigt så vägrar jag ge upp. Jag är sån, jag är en person som aldrig ger sig oavsett vad, jag har aldrig låtit något eller någon påverkat mitt liv eller mitt sätt att leva, men varför låter jag då ångesten har så stor inverkan..? det kan jag inte svara på själv, men jag önskar att jag kunde.

 

Jag svävar i dimman, i ångestdimman. En grå, oändligt tjock dimma som gör det svårt att andas, svårt att fokusera på allt runtomkring för jag kan inte se, kan inte se eller höra på grund av dimman som fängslar mig. Det känns som att jag sitter i en liten båt, mitt i min ångestdimma och har inte en aning om vilket håll jag ska paddla åt. Ibland testar jag att ro framåt eller bakåt, och ibland hamnar jag djupare in i dimman, och ibland så tycks den lätta.

 

Jag ska ta mig igenom detta, men vissa dagar så finns bara inte orken med mig. Det så frustrerande när det ständigt gnager en så stark oro inom mig, som inte verkar ge sig av för än jag står på kanten och verkligen överväger att bara få falla...