solstrands.blogg.se

 

Vi öppnar en stor tung källardörr och börjar gå ner för den smala spiraltrappan. Det luktar unket, gammalt och instängt. Väl nere möts vi av ett stort rum som är avlångt, som en korridor med väldigt högt tak. Väggarna är av betong och i taket sitter det flera rör som sträcker sig som en labyrint ända längst bort i rummet, och där finns det en gammal, sliten madrass och på den ligger en människa invirad i ett täcke och sover.

 

Vi går igenom den långa korridoren, jag och min vän som jag har med mig. Vi sparkar lite på madrassen och säger högt "Nu får du vakna, du har sovit i flera månader!"

 

Personen på madrassen vaknar med ett ryck och kollar lite sömndrucket på oss, tar ett ordentligt tag om täcket och drar det över huvudet och fortsätter snarka vidare där under.

 

 

Vi klättar upp på en stege och inspekterar taket, det sitter en massa täcken i olika färger över hela taket, som att någon klätt taket i tyg och på dom här täckena var den en massa fläckar.

 

 

Vi tar ner ett täcke och börjar vika upp det, hela täcket är fyllt av blod och när jag vänder mig mot min vän så har hon förflyttat sig till mitten av rummet och står med sänkt huvud och tittar på mig.

 

Hon står där och bara stirrar på mig, hennes hår är stripigt och hon har ett trasigt vitt nattlinne på sig. Fötterna är smutsiga och hennes röst börjar ändras avsevärt. Hela hennes ansikte förvrängs och jag känner hur jag blir stel av skräck, hon bara står och stirrar på mig och jag förstår att hon medvetet lurat ner mig i källaren. (om ni sett The Ring, så kan ni jämföra henne med Samara och hon tjejen i The Grudge)

 

Jag öppnar mina händer och låter täcket falla till marken och börjar springa mot trappen, lamporna släcks och jag ser knappt någonting. Paniken kommer över mig som en tsunamivåg, jag springer allt vad benen orkar och jag nästan hör henne flåsa bakom mig.

 

Väl framme vid slutet av trappen, så är där inte en dörr längre utan flera stycken. Jag öppnar en, och det är bara ett förvaringsutrymme, samma sak med alla de andra dörrarna jag öppnar. Jag kommer inte ut, jag är fast! Jag känner hur hon kommer närmre mig, jag ser en dörr som skiljer sig något från de andra och rycker upp den och möts av ännu en trappa.

 

Detta pågår ganska länge, öppnar dörrar och springer upp för nya trappor. Helt plötsligt är jag längst upp, jag är inte jagad längre men det finns ingenstans att ta vägen. Det finns inga fler trappor, och det finns inga fler dörrar. Jag har tagit fel utväg, jag måste gå ner igen. Men jag är inte ensam, bredvid mig står en liten pojke på 2 år, som jag måste skydda....

 

 

 

 

 

 

Det finns så mycket ord, så mycket tankar, så många olika sätt att förklara hur jag känner och vad som händer inne i mig, inne i det djupaste av mig. Men jag vill inte berätta, jag vill hålla det hemligt även fast det är så uppenbart, för när jag inte pratar om ångesten, så finns den inte..

 

Jag är svag, nedbryten, kastad till lejonen som i detta fallet är ångesten. Vissa dagar känner jag mig stark, som att jag äger min ångest, som att jag är opåverkbar. Och andra dagar så svag, så liten och rädd.

 

Mina krafter är nästan slut, jag orkar knappt kämpa emot längre, men samtidigt så vägrar jag ge upp. Jag är sån, jag är en person som aldrig ger sig oavsett vad, jag har aldrig låtit något eller någon påverkat mitt liv eller mitt sätt att leva, men varför låter jag då ångesten har så stor inverkan..? det kan jag inte svara på själv, men jag önskar att jag kunde.

 

Jag svävar i dimman, i ångestdimman. En grå, oändligt tjock dimma som gör det svårt att andas, svårt att fokusera på allt runtomkring för jag kan inte se, kan inte se eller höra på grund av dimman som fängslar mig. Det känns som att jag sitter i en liten båt, mitt i min ångestdimma och har inte en aning om vilket håll jag ska paddla åt. Ibland testar jag att ro framåt eller bakåt, och ibland hamnar jag djupare in i dimman, och ibland så tycks den lätta.

 

Jag ska ta mig igenom detta, men vissa dagar så finns bara inte orken med mig. Det så frustrerande när det ständigt gnager en så stark oro inom mig, som inte verkar ge sig av för än jag står på kanten och verkligen överväger att bara få falla...

 

Jag är så glad! Jag har hittat en stor inspirationskälla som ger mig sådan glädje varje dag =) Vad härligt det är när man får lite förändring i vardagen. Dock är min inspirationskälla lite långt bort från mig, men en vacker dag så ska jag stå där bredvid den personen och känna ännu mer lycka!

 

Nu ska jag krypa ner i sängen efter en mysig kväll i soffan med min sambo, det här var precis vad jag behövde. Ångesten har inte uppenbarat sig allt för mycket idag, det här var en bra dag.

 

Det känns skönt att för en gångs skull kunna säga; Idag var en bra dag, en ångestfri dag, en dag där jag får vara jag.

Sov gott fina underbara ni som tar er tiden till att läsa och kommentera mina ibland lite vilsna inlägg. Ett speciellt stort tack och en jätte kram till min inspirationskälla som ger mig lite extra glädje i vardagen! Du vet vem du är fina du! :)<3

 

 

 

 

 

 

 

Hej allihop!

 

Ber om ursäkt för dålig uppdatering. Jag har inte haft någon ork eller motivation till att driva denna bloggen dessa dagarna. Jag har inte haft ork till något alls faktiskt.

 

Har känt mig dålig och hängig de senaste dagarna och har haft väldigt obehagliga domningar och stickningar i både ben och händer och har känt mig väldigt orkeslös. Jag oroade mig för att det var panikångesten som verkligen börjat komma tillbaka igen och visst hade jag rätt, igår fick jag åka hem från jobbet för jag var så orolig och utslagen... psykiskt.

 

Jag ringde vårdcentralen och fick iallafall svar på att proverna som jag tog förra veckan var helt normala, och jag vet ju att det förmodligen inte är något fel på mig, utan att det är hjärnan som spökar.

 

Är så psykiskt utmattad på att ha det såhär, att inte orka jobba eller göra något vettigt här hemma. Jag ska sluta ta mina allergitabletter och vara supernoga med maten och försöka sova minst 8 timmar varje natt. Så får jag se om det blir lite bättre, jag vet ju att jag slarvat med allt runtomkring som sömn osv. och då säger ju kroppen ifrån till slut. Speciellt om man har psykiska sjukdomar.

 

Jag orkar knappt åka till hästarna längre, men jag gör det endå för det är det enda stället som ångesten försvinner helt och hållet, även om jag har mycket trygghet i folk runt omkring mig så finns det inget som gör mig så lugn i själen som att vara med hästarna.

 

 

 

 

Det känns ju så väl att man bara blir mer tankspridd av att sitta hemma och grubbla. Den bästa medicinen mot det tycker jag är att sysselsätta sig med något, att ta en promenad är otroligt fridfullt för själen och man blir helt utpumpad efterå så man inte orkar tänka på allt jobbigt som snurrar runt i skallen.

 

Jag tog en promenad genom en skog idag och passade på att ta lite fina bilder! Det är så otroligt vackert och mysigt att gå i skogen och bara lyssna på alla ljud, spotify stängdes av på direkten och Jay-Z ersattes med fågelkvitter och prasslande löv. Balsam för själen!

 

 

 

Blir så less på folk alltså, jag har dock blivit ganska duktig på att hålla humöret i schack trots att folk beter sig illa eller försöker provocera.

 

Igår var det en tjej på facebook som hade lagt upp en Jofama jacka i en "köp och sälj" grupp. Hon skrev att hon skulle sälja den för 2600:- men hon köpte den för 2800:-  och jackan var ganska mycket använd.

Då var den en tjej som kommenterade att hon ville köpa jackan för 2000:- då hon hittat den NY för 2495:- på nätet. Men då fick hon en snäsig kommentera tillbaka som i princip idiot förklarade tjejen som kommit med budet; "Eh 2000 säljer jag den aldrig för, NEJ tack minst 2400 ska jag ha för den". Och då blev jag irriterad.

 

Alltså att få 2000:- för en begagnad jacka som man betalat 2800:- för, som dessutom finns att köpa nu för 2495:-, är en jäkligt bra affär för säljaren. Jag hade sålt den direkt för det priset och t.o.m kanske bjudit på frakten!

 

Så jag kommentera och frågade; "hur tror du att du ska kunna få jackan sålt för 2400:- om den kostar 2495:- på nätet ny?"

 

Tjejen; "Men är det din jacka eller? lägg dig inte i. Om du inte ska buda så behöver du inte skriva på annonsen.

 

Jag; "Lycka till att få jackan såld med den attityden! (Y)"

 

Då skrev hon att jag var en "räbba" och att jag inte skulle mig lägga i osv, och att jag verkligen inte skulle få köpa jackan av henne (alltså va? jag skulle inte ens tänka tanken, ATT tänka tanken att köpa den för nått drömpris av henne) och hon var riktigt otrevlig, helt öppet i kommentarsfältet där hon skulle sälja sin jacka.

 

Hon tyckte att jag skulle dra och göra nytta någonstans istället och då skrev jag; "Jag tycker att jag gjort nytta redan :) Jag hoppas att ingen blir lurad och köpter en begagnad jacka för i princip nypris.

För jag tänker på yngre tjejer som kanske sparat ihop till en sån jacka eftersom dom är väldigt populära nu. Också skulle hon köpa den för 2400:- sen kanske hon, eller någon annan ser att den kostar 2500:- ny. Hon skulle bli jätte sårad och känna sig lurad.

 

Det slutade iallafall med att efter jag postat min sista kommentar, så går hon in på min profilbild (!!) och kommentar; "men gud vilken retuscherad människa"

Varpå jag kommenterar; "Men herregud, blev du så provocerad att du måste gå in och kommentera min bild? Hört talas om att växa upp? Luktar lite avundsjuka här"

 

Sen blockerar hon mig så att jag inte kan se något av konversationen eller liknande. Alltså vilken j*vla människa, hur kan man bete sig sådär? Men jag blir inte förvånad, idioter råkar man ut för ofta. Jag tycker att det är riktigt fult att försöka sälja något till ett alldeles för högt pris, speciellt något som är väl använt. Och har man den attityaden som hon hade, så hoppas jag att man inte får sälja nånting över huvudtaget.

 

 

 

 

Alltså... Jag blev lite smått irriterad och förvånad när jag var på handledarkursen. Om ni inte vet vad det är så är det en kurs man måste gå för att få övningsköra eller få vara handledare åt någon som vill övningsköra med en. Iallafall, jag blev väldigt irriterad när körskoleläraren klickar sig igenom alla bilder och förklarar vägmärken osv, också dyker det upp en bild, med fyra bilder på : En järnvägsövergång med bommarna nerfällda, en traktor, en jag inte minns och en bild på 2 hästar som rids efter vägen. Och körskoleläraren säger:

 

- Äh, här fanns det inget speciellt eller viktigt att prata om. Vi går vidare.

 

Jag blev alldeles ställd, alltså vadå inget att prata om? Det är ju otroligt viktigt att informera alla som ska ta körkort om hur man beter sig efter vägen när man möter hästar, hundar, barn eller annat som kan göra att det uppstår en farlig situation.

 

När det diskuteras så mycket om bilförare (eller andra fordon) som ofta kör som dårar förbi hästar som kommer efter vägen, och värst av allt t.o.m kan tuta eller gasa lite extra när dom kör förbi. Alltså det är sån extrem bristande respekt hos många bilförare när det gäller just hästar som rids på vägen, så VARFÖR kan man inte ta minst 10 minuter av en 3 timmar lång föreläsning och berätta vad förarna har för skyldigheter vid möte av häst.

 

Blir så irriterad alltså. Men eftersom att folk inte verkar bry sig om vad som händer med hästen eller ryttaren, så kanske det är desto mer intressant att veta om att det är DOM SOM KÖR som får stå för alla skador på hästen eller på bilen helt själv.

 

Men, jag ifrågasatte honom efteråt och han var väl medveten om att många kör som idioter förbi hästar och därför blev jag ännu mer förvånad att han inte tog upp det som en minst sagt viktigt del av utbildningen. Jag är väl medveten om att alla inte vet hur hästar fungerar, därför är det ju extra viktigt att folk får förståelse och genom det minskar risken för olyckor.